Schwvärdet
Sådär, då vart man tillbaka från Jönköpingen med. Har haft en fantastiskt mysig helg bestående av fruktansvärt mycket hantverk och socialiserande, skamligt lite sömn, ovanligt mycket runtlallande i medeltidskläder (både mina egna och andras) och ett förvånansvärt trevligt sällskapsspel som tillochmed jag gillade.
Och eftersom jag är en såndär äcklig lajvare, har jag ett såntdär äckligt boffersvärd.
Inköpt för dyra pengar (av mina kära föräldrar till mig i julklapp, visserligen, tack och lov) från Canada.
Redan där börjar nördvarningslampan blinka.
Att svärdet i fråga sedan råkar vara i formgjuten skumplast och latex gör det inte mindre tragiskt.
Och det värsta är att jag älskar detdär svärdet.
Eller ja, jag älskar det mesta med det, utom handtaget (hjaltet), som var skitfult. Detta avhjälptes med jättedyr skinnremsa, koncentrerad min, ett par meter snöre och kontaktlim. Samt en smula tur, eftersom skinremsan verkligen var på gränsen till för kort. Nu är hjaltet således inte alls lika skitfult, utan snarare rätt trevligt och bekvämt.
Är förövrigt den kortaste varianten av Calimacils väpnarsvärd (Novice sword heter det tydligen numera, när jag köpte mitt hette det fortfarande Squire sword, förvirring förvirring...)
Så, nu har jag ett (hyffsat) snyggt hjalt på mitt svärd. Men hur snyggt hjalt man än har så är det inte kul att gå runt och bära sitt svärd i handen ett helt lajv. Dessutom kommer man inte ifrån att det syns att det är gjort av skumplast och latex. Och det är ju faktiskt inte speciellt medeltida alls. Alltså vill man helst se klingan det så lite som möjligt.
Båda problemen avhjälps med hjälp av en svärdsskida.
För detta ändamål inhandlades en bit brunt nötläderläder av en god vän, som legat och skämts i ett skåp ett bra tag. Inte vännen då, utan lädret.
Eftersom jag bestämt mig för att börja tänka innan jag gör saker, då "att göra en Madde" är den nya synonymen inom bekantskapskretsen för att klanta sig på hantverksfronten, bestämde jag mig för att fetta in lädret innan jag påbörjade projektet. Det visade sig behövas mer än jag trott. Lädret gick från ljusbrunt och småstyvt till hyfsat smidigt och mörkt brunrött. Ganska oväntat, då jag trodde att det var i hyffsat okej skick redan, och möjligen skulle mörkna litegrann. Tji fick jag, men oj vad snyggt det blev.
Bilden föreställer lädret i början av "Projekt infettning" och blev senare ännu mörkare. Undrar man så är det blåvitrandiga ett förkläde som räddade mina kläder från mysiga fettfläckar. Typisk bra.
Inköpt för dyra pengar (av mina kära föräldrar till mig i julklapp, visserligen, tack och lov) från Canada.
Redan där börjar nördvarningslampan blinka.
Att svärdet i fråga sedan råkar vara i formgjuten skumplast och latex gör det inte mindre tragiskt.
Och det värsta är att jag älskar detdär svärdet.
Eller ja, jag älskar det mesta med det, utom handtaget (hjaltet), som var skitfult. Detta avhjälptes med jättedyr skinnremsa, koncentrerad min, ett par meter snöre och kontaktlim. Samt en smula tur, eftersom skinremsan verkligen var på gränsen till för kort. Nu är hjaltet således inte alls lika skitfult, utan snarare rätt trevligt och bekvämt.
Är förövrigt den kortaste varianten av Calimacils väpnarsvärd (Novice sword heter det tydligen numera, när jag köpte mitt hette det fortfarande Squire sword, förvirring förvirring...)
Så, nu har jag ett (hyffsat) snyggt hjalt på mitt svärd. Men hur snyggt hjalt man än har så är det inte kul att gå runt och bära sitt svärd i handen ett helt lajv. Dessutom kommer man inte ifrån att det syns att det är gjort av skumplast och latex. Och det är ju faktiskt inte speciellt medeltida alls. Alltså vill man helst se klingan det så lite som möjligt.
Båda problemen avhjälps med hjälp av en svärdsskida.
För detta ändamål inhandlades en bit brunt nötläderläder av en god vän, som legat och skämts i ett skåp ett bra tag. Inte vännen då, utan lädret.
Eftersom jag bestämt mig för att börja tänka innan jag gör saker, då "att göra en Madde" är den nya synonymen inom bekantskapskretsen för att klanta sig på hantverksfronten, bestämde jag mig för att fetta in lädret innan jag påbörjade projektet. Det visade sig behövas mer än jag trott. Lädret gick från ljusbrunt och småstyvt till hyfsat smidigt och mörkt brunrött. Ganska oväntat, då jag trodde att det var i hyffsat okej skick redan, och möjligen skulle mörkna litegrann. Tji fick jag, men oj vad snyggt det blev.
Bilden föreställer lädret i början av "Projekt infettning" och blev senare ännu mörkare. Undrar man så är det blåvitrandiga ett förkläde som räddade mina kläder från mysiga fettfläckar. Typisk bra.
Kommentarer
Trackback
