Det händer saker...

...även om det inte märks...;)

Den burgundiska klänningen är numera utklippt och jag sitter och syr i hop axelsömmarna för tillfället. Dessutom har jag nästan sytt klart hela svärdsskidan, som förtjänar ett eget inlägg framåt helgen då jag har tid att lägga in lite bilder med. Det har blivit förvånansvärt mycket hantverkat med tanke på hur mycket annat jag gjort ändå. Gambesonhelvetet (ja, den heter så, det är min gambeson som aldrig blir klar och som vägrar passa eftersom jag hade andra mått när jag påbörjade den) har grävts fram ut tyglådan och justrerats lite grann i hopp om att kunna passa så smånigom... Men jag är tveksam ;)

Annars planeras det lajv så smått, jag hoppas komma iväg på åtminstone ett i år... Jag VET jag håller på att bli reenactor, och att försöka komma iväg på lajv är så mycket svårare nu än när man var grön, glad och pepp på allt som ens kunde liknas vid ett lajv. Numera är man lite för kräsen... Vilket bara jag förlorar på i längden, för jag missar allt det roliga. Japp, jag längtar tillbaka till min tid som linneninja i värdshusköket, det var tider det! :D

Dessutom har jag hunnit med att fota lite gamla lajvklänningar från början av karriären som nog ska säljas, även om det gör ont i lajvarsjälen. Jag lär aldrig använda dem på lajv igen, men det är en hel del nostalgivärde i dem.

Madde möter knypplingsmojängen

I tidigare nämna slöjdsal finns det det faktiskt tillgång till diverse spännande mojänger, manicker och allmänna prylar om man bara har höga betyg nog eller är tillräckligt effektiv för att behöva nya projekt hela tiden. Så idag fick jag stifta bekantskap med knypplingsmojängen. En minigolfbanegrön tingest som måste härstamma från nångång när skolan byggdes under 70-talet. Jag kan villigt erkänna att jag inte förstod ens en bråkdel av hur tusan jag med hjälp av "korsningar" och "vridningar" skulle få ett antal trådar att bli en spets som tydligen kallades "udd och stad" utan att bli vansinnig på kuppen. Mitt i alltihopa blandar man in knappnålar som ska flyttas för att.... ja... varför då? Jag antar att det är rätt enkelt när man väl fattat tekniken och kommit in i det, men det lär väl ta sin lilla tid...

Många trådar att hålla reda på gör mig förvirrad, det är därför jag fortfarande inte vågat ge mig på brickbandsvävning... Men det ska jag också lära mig nån gång... Sådeså.

det där med skolslöjd...

...är ett rätt intressant fenomen. För i slöjdsalen på skolan där jag går finns i regel inte en enda tygsax som inte ger en spatt efter tre försök för att den är så värdelös. Lakansväv ist the thing to use, i alla fall om man ska tro maskinerna, eftersom de vägrar sy i mer än två lager jeanstyg ens med en ordentlig jeansnål. Sådana saker gör mig ilsken, frusterad och rätt omotiverad till att sy, även om jag kan skratta åt eländet. För rätt tragiskt är det faktiskt att en sprillans ny symaskin inte kan sy ordentligt i jeans, och att vi förväntas åstadkomma snygga saker med värdelösa saxar som i bästa fall klipper nån centimeter längst in, men då passar på att få tyget att fransa sig när den ändå håller på. Inte undra på att jag funderar på att ta med min egen älskade sax i fortsättningen...

Schwvärdet

Sådär, då vart man tillbaka från Jönköpingen med. Har haft en fantastiskt mysig helg bestående av fruktansvärt mycket hantverk och socialiserande, skamligt lite sömn, ovanligt mycket runtlallande i medeltidskläder (både mina egna och andras) och ett förvånansvärt trevligt sällskapsspel som tillochmed jag gillade.

Och eftersom jag är en såndär äcklig lajvare, har jag ett såntdär äckligt boffersvärd.
Inköpt för dyra pengar (av mina kära föräldrar till mig i julklapp, visserligen, tack och lov) från Canada.
Redan där börjar nördvarningslampan blinka.
Att svärdet i fråga sedan råkar vara i formgjuten skumplast och latex gör det inte mindre tragiskt.
Och det värsta är att jag älskar detdär svärdet.
Eller ja, jag älskar det mesta med det, utom handtaget (hjaltet), som var skitfult. Detta avhjälptes med jättedyr skinnremsa, koncentrerad min, ett par meter snöre och kontaktlim. Samt en smula tur, eftersom skinremsan verkligen var på gränsen till för kort. Nu är hjaltet således inte alls lika skitfult, utan snarare rätt trevligt och bekvämt.



Är förövrigt den kortaste varianten av Calimacils väpnarsvärd (Novice sword heter det tydligen numera, när jag köpte mitt hette det fortfarande Squire sword, förvirring förvirring...)

Så, nu har jag ett (hyffsat) snyggt hjalt på mitt svärd. Men hur snyggt hjalt man än har så är det inte kul att gå runt och bära sitt svärd i handen ett helt lajv. Dessutom kommer man inte ifrån att det syns att det är gjort av skumplast och latex. Och det är ju faktiskt inte speciellt medeltida alls. Alltså vill man helst se klingan det så lite som möjligt.
Båda problemen avhjälps med hjälp av en svärdsskida.
För detta ändamål inhandlades en bit brunt nötläderläder av en god vän, som legat och skämts i ett skåp ett bra tag. Inte vännen då, utan lädret.
Eftersom jag bestämt mig för att börja tänka innan jag gör saker, då "att göra en Madde" är den nya synonymen inom bekantskapskretsen för att klanta sig på hantverksfronten, bestämde jag mig för att fetta in lädret innan jag påbörjade projektet. Det visade sig behövas mer än jag trott. Lädret gick från ljusbrunt och småstyvt till hyfsat smidigt och mörkt brunrött. Ganska oväntat, då jag trodde att det var i hyffsat okej skick redan, och möjligen skulle mörkna litegrann. Tji fick jag, men oj vad snyggt det blev.



Bilden föreställer lädret i början av "Projekt infettning" och blev senare ännu mörkare. Undrar man så är det blåvitrandiga ett förkläde som räddade mina kläder från mysiga fettfläckar. Typisk bra.

Det Burgundiska Gröna Galenprojektet (TM)

... Eller ett mastodontinlägg för att jag ska kunna komma ihåg vad jag tänkt om den och slänga upp alla fina bilder och länkar jag har, så att de inte försvinner nånstans i cyberspace lagom tills jag behöver dem.

Låt mig alltså oficiellt presentera mitt nya galenprojekt!

En burgundisk (?) fjortonhundratalsklänning efter en bild från 1480.
Som jag har förstått föreställer den helgonet st. Lucy, dvs st. Lucia.
Lite gullig kuriosa sådär.

Klänningen ser i alla fall ut såhär:



Och min plan är att sy den i grönt ylle och fodra den med ett blått linne som legat i och värmt botten på tygkistan och gnagt på mitt samvete alldeles för länge.
Anledningen till att jag tänker fodra den är inte för att jag är rädd för att frysa, utan snarare att tyget jag har är ganska stickigt, och klänningen kommer bli tight. Då känns det inte lockande med att försöka knöla in bylsiga särkärmar. Men stickigt ylle rakt mot huden känns inte direkt bättre.
Därför gör jag två flugor på smällen och löser båda problemen, samt får en snygg insida.
Enda haken är att jag aldrig i hela mitt liv fodrat ett plagg.

Men det man förlorar på gungorna tar man in på karusellerna!
Jag har dragit mig för att sy kläder med snörning, eftersom att sy dedär jäklans snörhålen kan knäcka den envisaste av de envisa. Trots det har jag aldrig kunnat motivera mig själv att fuska med öljetter (förutom i ett paniksytt snörliv, och det räknas inte!).
Men nu, ÄNTLIGEN har jag funnit lösningen, min räddare i nöden!
Eller ja.. åtminstone när det gäller 1480-tal, då medeltidarna tillslut äntligen antingen
  1. verkar ha insett att det är drygt att sy snörhål, och att påsydda metallringar är ett mycket trevligt alternativ som går betydligt fortare, eller
  2. haft vett att börja avbilda metallringarna.
Porträtt från 1482 Porträtt 1480
Klicka på bilderna så syns de betydligt tydligare.
Notera även den mycket stilfullt dekorerade kanten av planschetten, jag överväger seriöst att göra en snygg-planschett och en lite enklare bara för att kunna variera mig lite.

Det finns ett antal saker som jag inte riktigt kommit på en ultimat lösning på än, som till exempel hur jag ska lyckas få snörningen att se ut som på originalbilden. Jag har en tanke om något i stil med snörningen på det här livstycket från en renässansklänning.

Jag minns tyvärr inte varifrån bilden är hämtad, men anar att det är någon av länkarna i slutet av inlägget.

Min tanke är ju dock att se till att knutarna hamnar under och inte utanpå som de gör på bilden. Frågan är då ifall det blir fult och knöligt, och om det över huvudtaget ger det utseende jag vill ha. Annars får jag prova att snöra på något annat sätt. Har en plan B och en plan C med, tack gode Gud. Plan C innebär iofs att jag helt struntar i att snörningen ska likna bilden på Lucia, och snörar så att det fungerar istället.
Men allra trevligast vore det ju helt klart om plan A eller B kunde fungera.

Förutom mina snörningsproblem är jag inte riktigt säker på hur jag ska lyckas konstruera ett lagom släp (japp, ett sånt måste jag ha om jag ska sy en ordentlig adelsklänning...) och ändå ha tyg kvar till att få till vidden.
Tre meter är ju mer än nog i vanliga fall när jag syr medeltidsklänningar, men S-ärmar (som jag förresten heller aldrig har konstruerat) och släp lär dra en hel del tyg.
Detta betyder att jag och mitt rutiga block behöver bli vänner igen.
Samt att jag behöver en lösning på det inom rimlig tid. Annars får jag skippa släpet och bara göra en lite väl lång klänning. Fast det är inte lika roligt.

Jag har säkert missat att nämna nåt viktigt, som att jag tillexempel överväger att handsy åbäket och fästa fodret i sömsmånerna för hand. Bara för att jag vill. Och för att jag tror att jag kan.

Länkar var det också ja:

En fullständig GULDGRUVA om man vill sy burgundiska klänningar! Mängder av bilder med källförteckningar, praktiska tips och reflektioner:

http://cadieux.mediumaevum.com/burgundian-gown.html

En sida med en hel del bra bilder även på andra typer av klänningar från samma period:

http://www.uvm.edu/~hag/sca/15th/


Relaterade huvudbonader:

http://www.virtue.to/articles/arnolfini.html
dock verkar just den typen av klänning jag planerar burits nästan uteslutande av yngre kvinnor/flickor och att ha håret utsläppt verkar vara minst lika vanligt, om inte vanligare, än att ha något på huvudet.

Jag har förresten ett antal PDF:er om burgundiska klänningar upphittade på olika websidor. Vill man ha dem är det bara att hojta till så kan jag leta upp dem .


~*~

Tydligen har jag precis lyckats göra något mitt i natten som jag aldrig lyckas med annars, att planera och strukturera upp mina idéer och tankar inför ett stort projekt.
Det känns riktigt bra :)

Mooootivatioooonen....?

Madde är arg, för hon vill vara motiverad. Hon är nog motiverad egentligen också, hon vet bara inte till vad. Då blir hon jättearg... Fast det märks tack och lov inte så mycket. Det märks mest när folk svär åt henne på msn för att hon råkat fråga om maschmallows passar i varm choklad... Då blir hon arg, och vill bara skita i allt vad folk heter och hitta nånstans eller något att rikta all sin motivation och all positiv energi hon faktiskt ändå nog har. Ge mig ett lajv! Ge mig en picknick! Ge mig nåt som inte innebär att jag skriker rakt ut i ren frustration över all stackars positiv energi som ligger och självdör för att den i vissa sällskap förlorat sitt existensberättigande. Och ge mig nåt där jag får göra som jag vill utan att välja sida!

Tack, då Madde nöjd... =)

Förresten filar jag fortfarande på mina ondskefulla planer om den gröna burgundiska... Jag gillar tanken mer och mer. Äntligen ska jag få min skumma prinsessklännng. :)

Kreativt kaos... MY ASS! Frustrerande jävla RÖRA!

Hade jag inte haft en sån jävla röra hade jag hittat saker när jag letar efter dem! Det enda positiva med min totala röra är att jag fått träna mitt logiska tänkande till fulländning: "om jag lagt den här nålen här, vilka möjliga sätt kan den flyttat sig på, och vart skulle den i så fall hamnat?". Detta leder ju till att jag faktiskt hittar nålkräket, på golvet... efter ca fem minuter, något som kunde tagit ca två sekunder istället, om jag bara haft lite ordning bland mina prylar..  Men jag vet ju att om jag städar blir jag så kreativ, att när det som omväxling är ordning här, tar det bara en timme innan det ligger saker överallt... igen...

Så för att undvika onödig kreativitet (eller nåt sådant) skiter jag i att städa idag med, och ägnar energin åt att handsy som en galning till tonerna av Detektivbyrån, för att en dag få börja på min gröna klänning...  Den tänker jag förresten helfodra med linne, bara sådär på infall liksom.

Hantverksstillestånd och vårförälskelse i grönt

Madde är dålig. För Madde har inget nytt att visa upp alls. Detta beror på att Madde har bestämt sig för att hon måste bli klar med alla gamla svåra/tråkiga/bortglömda/ointressanta projekt som ligger överallt och är nästan färdiga. Detta i sin tur leder till att Madde inte alls är motiverad till att hantverka. Vilket alltså, för att knyta ihop säcken, leder till att hennes blogg verkar vara en kvidande, bortglömd, grå tingest bland damråttorna under henens skrivbord. Så är icke fallet! Nej, ty den skola återupplivas... Så fort jag får klart nåt av alla de jävla projekten som aldrig vill bli klara eftersom jag sparat det svåraste med dem till sist...! ARGH!

Och i brist på nåt vettigt färdigt att visa upp, kan jag istället visa upp min senaste halvgalna projektidé, en frontsnörd burgundisk fjortonhundratalsklänning. Japp, I have a thing for them...



Och jag har ju redan ett grönt ylle som skulle göra sig bra... och svart till "stomachern" (alltså det svarta bakom snöningen, som vissa personer och bilder hävdar är en underkläning, andra hävdar att det är en löstagbar tygbit, vilket jag tänker köra på för att slippa tre tighta klänningar). Nu saknar jag bara långt ljusblont änglahår (mitt är ju snarare brunt med kopparton och skulderbladslångt) och en pälsfodrad mantel ;)
Hm.... oooom jag nu redan har material till klänningen... och mönster (eller ja, ett teoretiskt mönster i mitt huvud, men det behöver vi inte säga högt...)... räknas det verkligen som ett nytt projekt då? För jag menar... om det inte gör det så kan jag ju börja typ... nu?

Fast nej... jag måste få klart fållar på två klänningar och sy klart en hosa innan fredag, samt sy i två kilar för hand i dem blå, så jag hinner inte.. Men det hade varit roligt...:) Men sen! Då jäklar!

Och nej, kära tolvhundratalare, jag har inte glömt er, jag har bara en ny vårförälskelse... 1400-tal.
Men snart är jag tillbaka hos Maciejowski och Manesse, misströsta ej!

Nästan Effektiv!

Japp! Det stämmer! Som omväxling har jag fått ett plagg klart under vettig tid, istället för att sy lite på detdär, och lite på dethär, lite på det tredje och lite på detdär som jag ju skulle gjort i höstas... Jag gör så när jag inte har nån "deadline" på mina projekt.

Jag har sagt att jag ska sy nya damhosor sen i somras. Då jag skitade ner mina gamla så till den grad att de inte var mörkt saffransgula utan tigerrandiga, samt brände hål i sulan på dem av misstag vid elden. Men nu äntligen blev jag sugen på att sy hosor när jag hittade en billig bit grått ylle (60*150 cm) för tio kr på secondhand. Gäller att sy medan där finns inspiration tänkte jag, och började, St. Patricks day till ära, klippa hosor och handsy för glatta livet till tonerna av irländsk folkmusik. Lite stämning ska man faktiskt ha när man syr ;)



Här har vi alltså den första hosan klar. Ignorera mina vinterbleka ben... och den fina vikeln som får mina lår att  se ut att ha en omkrets på nittio centimeter... ;)

Kan ju passa på att göra en lista på hur man INTE ska sy hosor... Egna erferenheter... 

Man ska inte:

  • ...sy på delar åt fel håll...
  • ...sy på sulan med sömmen utåt...
  • ...heller sy fast hosan i kjolen man har på sig...
Men men, en hosa klar, one to go... gäller att fortsätta nu så att jag inte tappar intresset och får paniksy sen =)

Garderobsstädning och tjuvtitt på den grå

Tänkte bara visa lite vad jag pysslade med på kursen (bortsett från att rita snea kilar... och göra om och göra rätt, och sprätta... och sprätta mer...) när jag ändå inte har nåt vettigt att visa upp, då hela min dag har gått till att sortera min garderob (och därmed ha fått en massa material till do-redo-projekt) och skriva en text om varför vår lilla förening ska ha massa trevliga bidrag till massa trevliga saker...


Ursäkta den illrosa väldigt omedeltida polotröjan och blicken som säger
nåt i stil med "jag ska minsann se till att bränna dina adelsbrev ditt förbannade kräk".
Uppmärksamma även det faktum att klänningen är totalt ofållad. Det är den inte längre.



Och den här får jag nästan bjuda på... Madde på kurs. Nöjd och glad och ovetandes om att jag snart skulle få sprätta två hela sömmar. Så går det om man låter bli att räkna ut nedervidden innan man syr i kilar...

Bilderna är lånade av Daniel

Fritt tvångsbroderi... eller obligatoriskt fritt broderi?

JAg har alltid varit lite halvavigt inställd till detdär med att brodera sen lågstadiet då jag broderade korsstygn och lite i mellanstadiet, då vi skulle brodera nånting och nästan all tiden gick åt till att lära sig stygn. Jag minns faktiskt inte ens vad jag tillslut broderade... Men så fick sig broderandet ett litet uppsving i och med tvångsbroderi i skolan och kursen i medeltida kjortelsömnad.

I skolan skulle vi göra ett sk fritt broderi med enda kravet att det skulle likna en bild man valt. Man fick alltså använda vilka stygn man ville för att åstadkomma det resultat man ville ha. Mitt betygshungrande nitiska lilla perfektionistkräk bestämde sig därför för att nu jäklar ska här göras nåt ordentligt... Och resultatet blev klart bättre än förväntat, med tanke på hur längesen det var jag broderade annat än OFF-runor på påsar till lajvutrustningen.



Vissa saker kunde verkligen ha blivit snyggare, men över lag är jag nöjd. Har konstaterat att jag tycker bättre om att brodera med lite tjockare broderigarn i ylle på linne eller ulltyger än tunt rayon/acrylgarn på lakansväv, eftersom det tar sån nedrans tid att fylla ut motivet och tyget är så sladdrigt. Men skolan är inte riktigt lika förtjust i såna material som jag... Synd.



Närmre bild på broderiet, ursäkta den värdelösa kvaliteén på bilden. Min mobilkamera ville inte sammarbeta i ljuset.

Ännu mer tyg... eller ja, Madde åkte på kurs.

Vad händer om man ger mig lov en vecka, låter mig gå i secondhandbutiker och sen skickar mig på kurs i kjortelsömnad? Jo, då händer det ännu mer tyg i min samling... och två nya klänningar. En grå ärmlös överklänning gjord av ett tjockt, tungt ylletyg som egentligen skulle bli vikingakaftan men ja... det bidde ingen kaftan, det bidde en tidig trettonhundratalare istället ;) Och sen kursprojektet, en klänning från Maciejowski-bibeln i ett orangetomatrosafärgat (det FINNS!) ylle med ärmar som bara sitter fast till hälften, så att man kan ha dem hängande löst eller knyta dem på ryggen istället. Svalt och skönt framåt sommaren skulle jag tro.

Dessutom hittade jag en bit rutigt ylletyg (2.2*1.55m) på secondhand som högst eventuellt ska bli en cotehardie med knappar eller något sånthär. Hupass HK en rutig sån är har jag faktiskt ingen aning om... tyvärr.



Och så var det då det där tomatrosaorangea tyget med. Ett ganska tunnt helylletyg från medeltidsmode som var riktigt mysigt faktiskt. Lite sticksigt men inte farligt, och mindre än deras NU-sortiment som jag tycker sticks för mycket för att jag ska älska det helt, även om jag gillar det skarpt.



(Och nej, kilarna är inte så snea som det ser ut...)

Jag blev förresten väldigt broderisugen av kursen, och har seriösa planer på en helbroderad påse/pung/whatsoever efter förlaga i "A stich out of time". Turligt nog hittade jag en hel påse broderigarner i ylle för 25 kr av ren slump i en secondhanbutik, så det verkar inte HELT omöjligt att jag faktiskt kommer igång nu när det inte blev nån kaftan att brodera på :)

Ska försöka få klart den orangea klänningen snart, och ta en ordentlig bild på den grå, som faktiskt är klar. Det är bara så hemskt tråkigt att fotografera kläder ute såhär års... Grå klänning gör sig inte riktigt med grå slaskiga snödrivor och taniga halvdöda träd... Ge mig VÅR! ;)

Lodjursmasken som snarare blev en puma avslutad

Så, tillslut efter en massa missade/inställda/ickeexisterande lektioner är masken faktiskt klar, och jag är nöjd med resultatet, bortsett från att den blev en puma istället för det tänkta lodjuret. Dock en rätt snygg puma.



Masken är alltså gjord av gipsbindor, målad med nån form av billig flaskfärg och dekorerad med glaspärlor, plastädelstenar och fjädrar i olika brungula nyanser.
(och jo, det sitter fjädrar vid båda "öronen" men det ser inte så ut på den här bilden)

Vad jag ska ha den till är ännu okänt.. även för mig själv.

Om att aldrig kunna bestämma sig...

Jag har ett ständigt problem som rör tyg. Och det är knappast tygbrist som man skulle kunna tro, för tyg har jag... nästan tio meter ylle i diverse färger och storlekar. Problemet är att jag aldrig vet vad jag ska göra med allt mitt tyg!  Jag har speciellt två tyger som retat livet ur mig i över ett halvår, tre meter babyblått sammetsyg som jag köpte för 25 kr metern "bara för att", och tre meter lite tjockare mörkt blågrönt helylle som var betydligt dyrare. Jag har gett upp att göra nåt av det babyblå till mig själv, det är verkligen inte min färg, så det kommer få ligga i lådan tills mina framtida barnbarn hittar det om sisådär 35 år eller något sådant. Det gröna yllet, däremot, retar gallfeber på mig! Varenda gång jag vill köpa tyg påminner mitt huvud mig om det gröna yllet för nästan 500 kr som jag fortfarande inte gjort något av... Färgen är neutral och bra, inte för tråkig och inte för snobbig och tre meter räcker gott och väl till en klänning åt mig och det kan vara det som är problemet. Tyget räcker till vadhelst jag vill sy mig av det, och det är därför jag aldrig kan bestämma mig. Jag kan tillochmed få ut två elvahundratalskjortlar om jag vill. Eller en ärmlös överklänning och en ärmlös kjortel. Eller en hängselklänning och nya knähöga hosor (skulle visserligen behövas då jag brände hål i sulan när jag skulle torka mina gamla över en eld...). Eller ordentlig cotehardie med knappar... Eller den där Herjolfsnesklänningen jag funderat på i sisådär ett år... Jag har (nästan) hur många möjligheter som helst med det där tyget! Just därför är det så svårt!

Macieowskij-hättan in progress

Jag har ALDRIG lyckats sy en huvudbonad som faktiskt har passat mig ordentligt! Till och med struthättor verkar ligga över min förmåga av nån anledning...  För slöjor och haklin tycker inte jag räknas som "sydda", de ska ju bara fållas och brukar passa mig alldeles utmärkt. Däremot har jag lyckats konstruera både struthättor och mössor till kompisar som har passat, vilket jag tycker är mycket konstigt. Efter en fruktansvärt misslyckad vadderad kveiv och en deformerad kilmössa i höstas har jag skytt allt vad huvudbonader till mig själv heter... Men skam den som ger sig!

Jag ville helt enkelt ha en ny huvudbonad till min blå klänning, och kollade igenom Maciejowskibibeln på jakt efter nåt nytt som kunde tänkas passa min blå klänning och hittade, som synes längst ner på den sidan, en hätta som verkade trevlig. Och med hjälp av en gammal diskussion på Historiska världars forum om heliga Birgittas hätta lyckades jag klura ut en ungefärlig konstruktion.



Som synes är den inte helt klar, bandet som ska gå runt huvudet ska provas ut och sys klart (japp, det är bara ett som är fäst i hättan med båda ändarna, inte två som knyts runt huvudet), och sprundet i nacken ska fållas.
Antagligen kommer jag få justera passformen något också, men hittils har det gått förvånansvärt bra =)

Ny Blogg!

Ibland känns det som om man måste börja om från scratch. Även om jag har bloggat innan så tröttnar man på sin gamla bogg och inlägg från gud vet när. Så, ny fräsch blogg. Denna bloggen kommer nog vara mer inriktad på hantverk<3, lajv, mysiga människor och händelser än mina egna tankar och funderingar, men tro inte att ni kommer komma undan dem för det, för jag kommer inte kunna låta bli ;)!

RSS 2.0