Madde möter knypplingsmojängen
I tidigare nämna slöjdsal finns det det faktiskt tillgång till diverse spännande mojänger, manicker och allmänna prylar om man bara har höga betyg nog eller är tillräckligt effektiv för att behöva nya projekt hela tiden. Så idag fick jag stifta bekantskap med knypplingsmojängen. En minigolfbanegrön tingest som måste härstamma från nångång när skolan byggdes under 70-talet. Jag kan villigt erkänna att jag inte förstod ens en bråkdel av hur tusan jag med hjälp av "korsningar" och "vridningar" skulle få ett antal trådar att bli en spets som tydligen kallades "udd och stad" utan att bli vansinnig på kuppen. Mitt i alltihopa blandar man in knappnålar som ska flyttas för att.... ja... varför då? Jag antar att det är rätt enkelt när man väl fattat tekniken och kommit in i det, men det lär väl ta sin lilla tid...
Många trådar att hålla reda på gör mig förvirrad, det är därför jag fortfarande inte vågat ge mig på brickbandsvävning... Men det ska jag också lära mig nån gång... Sådeså.
Många trådar att hålla reda på gör mig förvirrad, det är därför jag fortfarande inte vågat ge mig på brickbandsvävning... Men det ska jag också lära mig nån gång... Sådeså.
det där med skolslöjd...
...är ett rätt intressant fenomen. För i slöjdsalen på skolan där jag går finns i regel inte en enda tygsax som inte ger en spatt efter tre försök för att den är så värdelös. Lakansväv ist the thing to use, i alla fall om man ska tro maskinerna, eftersom de vägrar sy i mer än två lager jeanstyg ens med en ordentlig jeansnål. Sådana saker gör mig ilsken, frusterad och rätt omotiverad till att sy, även om jag kan skratta åt eländet. För rätt tragiskt är det faktiskt att en sprillans ny symaskin inte kan sy ordentligt i jeans, och att vi förväntas åstadkomma snygga saker med värdelösa saxar som i bästa fall klipper nån centimeter längst in, men då passar på att få tyget att fransa sig när den ändå håller på. Inte undra på att jag funderar på att ta med min egen älskade sax i fortsättningen...
Schwvärdet
Sådär, då vart man tillbaka från Jönköpingen med. Har haft en fantastiskt mysig helg bestående av fruktansvärt mycket hantverk och socialiserande, skamligt lite sömn, ovanligt mycket runtlallande i medeltidskläder (både mina egna och andras) och ett förvånansvärt trevligt sällskapsspel som tillochmed jag gillade.
Och eftersom jag är en såndär äcklig lajvare, har jag ett såntdär äckligt boffersvärd.
Inköpt för dyra pengar (av mina kära föräldrar till mig i julklapp, visserligen, tack och lov) från Canada.
Redan där börjar nördvarningslampan blinka.
Att svärdet i fråga sedan råkar vara i formgjuten skumplast och latex gör det inte mindre tragiskt.
Och det värsta är att jag älskar detdär svärdet.
Eller ja, jag älskar det mesta med det, utom handtaget (hjaltet), som var skitfult. Detta avhjälptes med jättedyr skinnremsa, koncentrerad min, ett par meter snöre och kontaktlim. Samt en smula tur, eftersom skinremsan verkligen var på gränsen till för kort. Nu är hjaltet således inte alls lika skitfult, utan snarare rätt trevligt och bekvämt.
Är förövrigt den kortaste varianten av Calimacils väpnarsvärd (Novice sword heter det tydligen numera, när jag köpte mitt hette det fortfarande Squire sword, förvirring förvirring...)
Så, nu har jag ett (hyffsat) snyggt hjalt på mitt svärd. Men hur snyggt hjalt man än har så är det inte kul att gå runt och bära sitt svärd i handen ett helt lajv. Dessutom kommer man inte ifrån att det syns att det är gjort av skumplast och latex. Och det är ju faktiskt inte speciellt medeltida alls. Alltså vill man helst se klingan det så lite som möjligt.
Båda problemen avhjälps med hjälp av en svärdsskida.
För detta ändamål inhandlades en bit brunt nötläderläder av en god vän, som legat och skämts i ett skåp ett bra tag. Inte vännen då, utan lädret.
Eftersom jag bestämt mig för att börja tänka innan jag gör saker, då "att göra en Madde" är den nya synonymen inom bekantskapskretsen för att klanta sig på hantverksfronten, bestämde jag mig för att fetta in lädret innan jag påbörjade projektet. Det visade sig behövas mer än jag trott. Lädret gick från ljusbrunt och småstyvt till hyfsat smidigt och mörkt brunrött. Ganska oväntat, då jag trodde att det var i hyffsat okej skick redan, och möjligen skulle mörkna litegrann. Tji fick jag, men oj vad snyggt det blev.
Bilden föreställer lädret i början av "Projekt infettning" och blev senare ännu mörkare. Undrar man så är det blåvitrandiga ett förkläde som räddade mina kläder från mysiga fettfläckar. Typisk bra.
Inköpt för dyra pengar (av mina kära föräldrar till mig i julklapp, visserligen, tack och lov) från Canada.
Redan där börjar nördvarningslampan blinka.
Att svärdet i fråga sedan råkar vara i formgjuten skumplast och latex gör det inte mindre tragiskt.
Och det värsta är att jag älskar detdär svärdet.
Eller ja, jag älskar det mesta med det, utom handtaget (hjaltet), som var skitfult. Detta avhjälptes med jättedyr skinnremsa, koncentrerad min, ett par meter snöre och kontaktlim. Samt en smula tur, eftersom skinremsan verkligen var på gränsen till för kort. Nu är hjaltet således inte alls lika skitfult, utan snarare rätt trevligt och bekvämt.
Är förövrigt den kortaste varianten av Calimacils väpnarsvärd (Novice sword heter det tydligen numera, när jag köpte mitt hette det fortfarande Squire sword, förvirring förvirring...)
Så, nu har jag ett (hyffsat) snyggt hjalt på mitt svärd. Men hur snyggt hjalt man än har så är det inte kul att gå runt och bära sitt svärd i handen ett helt lajv. Dessutom kommer man inte ifrån att det syns att det är gjort av skumplast och latex. Och det är ju faktiskt inte speciellt medeltida alls. Alltså vill man helst se klingan det så lite som möjligt.
Båda problemen avhjälps med hjälp av en svärdsskida.
För detta ändamål inhandlades en bit brunt nötläderläder av en god vän, som legat och skämts i ett skåp ett bra tag. Inte vännen då, utan lädret.
Eftersom jag bestämt mig för att börja tänka innan jag gör saker, då "att göra en Madde" är den nya synonymen inom bekantskapskretsen för att klanta sig på hantverksfronten, bestämde jag mig för att fetta in lädret innan jag påbörjade projektet. Det visade sig behövas mer än jag trott. Lädret gick från ljusbrunt och småstyvt till hyfsat smidigt och mörkt brunrött. Ganska oväntat, då jag trodde att det var i hyffsat okej skick redan, och möjligen skulle mörkna litegrann. Tji fick jag, men oj vad snyggt det blev.
Bilden föreställer lädret i början av "Projekt infettning" och blev senare ännu mörkare. Undrar man så är det blåvitrandiga ett förkläde som räddade mina kläder från mysiga fettfläckar. Typisk bra.
Det Burgundiska Gröna Galenprojektet (TM)
... Eller ett mastodontinlägg för att jag ska kunna komma ihåg vad jag tänkt om den och slänga upp alla fina bilder och länkar jag har, så att de inte försvinner nånstans i cyberspace lagom tills jag behöver dem.
Låt mig alltså oficiellt presentera mitt nya galenprojekt!
En burgundisk (?) fjortonhundratalsklänning efter en bild från 1480.
Som jag har förstått föreställer den helgonet st. Lucy, dvs st. Lucia.
Lite gullig kuriosa sådär.
Klänningen ser i alla fall ut såhär:
Och min plan är att sy den i grönt ylle och fodra den med ett blått linne som legat i och värmt botten på tygkistan och gnagt på mitt samvete alldeles för länge.
Anledningen till att jag tänker fodra den är inte för att jag är rädd för att frysa, utan snarare att tyget jag har är ganska stickigt, och klänningen kommer bli tight. Då känns det inte lockande med att försöka knöla in bylsiga särkärmar. Men stickigt ylle rakt mot huden känns inte direkt bättre.
Därför gör jag två flugor på smällen och löser båda problemen, samt får en snygg insida.
Enda haken är att jag aldrig i hela mitt liv fodrat ett plagg.
Men det man förlorar på gungorna tar man in på karusellerna!
Jag har dragit mig för att sy kläder med snörning, eftersom att sy dedär jäklans snörhålen kan knäcka den envisaste av de envisa. Trots det har jag aldrig kunnat motivera mig själv att fuska med öljetter (förutom i ett paniksytt snörliv, och det räknas inte!).
Men nu, ÄNTLIGEN har jag funnit lösningen, min räddare i nöden!
Eller ja.. åtminstone när det gäller 1480-tal, då medeltidarna tillslut äntligen antingen
Klicka på bilderna så syns de betydligt tydligare.
Notera även den mycket stilfullt dekorerade kanten av planschetten, jag överväger seriöst att göra en snygg-planschett och en lite enklare bara för att kunna variera mig lite.
Det finns ett antal saker som jag inte riktigt kommit på en ultimat lösning på än, som till exempel hur jag ska lyckas få snörningen att se ut som på originalbilden. Jag har en tanke om något i stil med snörningen på det här livstycket från en renässansklänning.
Jag minns tyvärr inte varifrån bilden är hämtad, men anar att det är någon av länkarna i slutet av inlägget.
Min tanke är ju dock att se till att knutarna hamnar under och inte utanpå som de gör på bilden. Frågan är då ifall det blir fult och knöligt, och om det över huvudtaget ger det utseende jag vill ha. Annars får jag prova att snöra på något annat sätt. Har en plan B och en plan C med, tack gode Gud. Plan C innebär iofs att jag helt struntar i att snörningen ska likna bilden på Lucia, och snörar så att det fungerar istället.
Men allra trevligast vore det ju helt klart om plan A eller B kunde fungera.
Förutom mina snörningsproblem är jag inte riktigt säker på hur jag ska lyckas konstruera ett lagom släp (japp, ett sånt måste jag ha om jag ska sy en ordentlig adelsklänning...) och ändå ha tyg kvar till att få till vidden.
Tre meter är ju mer än nog i vanliga fall när jag syr medeltidsklänningar, men S-ärmar (som jag förresten heller aldrig har konstruerat) och släp lär dra en hel del tyg.
Detta betyder att jag och mitt rutiga block behöver bli vänner igen.
Samt att jag behöver en lösning på det inom rimlig tid. Annars får jag skippa släpet och bara göra en lite väl lång klänning. Fast det är inte lika roligt.
Jag har säkert missat att nämna nåt viktigt, som att jag tillexempel överväger att handsy åbäket och fästa fodret i sömsmånerna för hand. Bara för att jag vill. Och för att jag tror att jag kan.
Länkar var det också ja:
En fullständig GULDGRUVA om man vill sy burgundiska klänningar! Mängder av bilder med källförteckningar, praktiska tips och reflektioner:
http://cadieux.mediumaevum.com/burgundian-gown.html
En sida med en hel del bra bilder även på andra typer av klänningar från samma period:
http://www.uvm.edu/~hag/sca/15th/
Relaterade huvudbonader:
http://www.virtue.to/articles/arnolfini.html
dock verkar just den typen av klänning jag planerar burits nästan uteslutande av yngre kvinnor/flickor och att ha håret utsläppt verkar vara minst lika vanligt, om inte vanligare, än att ha något på huvudet.
Jag har förresten ett antal PDF:er om burgundiska klänningar upphittade på olika websidor. Vill man ha dem är det bara att hojta till så kan jag leta upp dem .
~*~
Tydligen har jag precis lyckats göra något mitt i natten som jag aldrig lyckas med annars, att planera och strukturera upp mina idéer och tankar inför ett stort projekt.
Det känns riktigt bra :)
En burgundisk (?) fjortonhundratalsklänning efter en bild från 1480.
Som jag har förstått föreställer den helgonet st. Lucy, dvs st. Lucia.
Lite gullig kuriosa sådär.
Klänningen ser i alla fall ut såhär:
Och min plan är att sy den i grönt ylle och fodra den med ett blått linne som legat i och värmt botten på tygkistan och gnagt på mitt samvete alldeles för länge.
Anledningen till att jag tänker fodra den är inte för att jag är rädd för att frysa, utan snarare att tyget jag har är ganska stickigt, och klänningen kommer bli tight. Då känns det inte lockande med att försöka knöla in bylsiga särkärmar. Men stickigt ylle rakt mot huden känns inte direkt bättre.
Därför gör jag två flugor på smällen och löser båda problemen, samt får en snygg insida.
Enda haken är att jag aldrig i hela mitt liv fodrat ett plagg.
Men det man förlorar på gungorna tar man in på karusellerna!
Jag har dragit mig för att sy kläder med snörning, eftersom att sy dedär jäklans snörhålen kan knäcka den envisaste av de envisa. Trots det har jag aldrig kunnat motivera mig själv att fuska med öljetter (förutom i ett paniksytt snörliv, och det räknas inte!).
Men nu, ÄNTLIGEN har jag funnit lösningen, min räddare i nöden!
Eller ja.. åtminstone när det gäller 1480-tal, då medeltidarna tillslut äntligen antingen
- verkar ha insett att det är drygt att sy snörhål, och att påsydda metallringar är ett mycket trevligt alternativ som går betydligt fortare, eller
- haft vett att börja avbilda metallringarna.
Klicka på bilderna så syns de betydligt tydligare.
Notera även den mycket stilfullt dekorerade kanten av planschetten, jag överväger seriöst att göra en snygg-planschett och en lite enklare bara för att kunna variera mig lite.
Det finns ett antal saker som jag inte riktigt kommit på en ultimat lösning på än, som till exempel hur jag ska lyckas få snörningen att se ut som på originalbilden. Jag har en tanke om något i stil med snörningen på det här livstycket från en renässansklänning.
Jag minns tyvärr inte varifrån bilden är hämtad, men anar att det är någon av länkarna i slutet av inlägget.
Min tanke är ju dock att se till att knutarna hamnar under och inte utanpå som de gör på bilden. Frågan är då ifall det blir fult och knöligt, och om det över huvudtaget ger det utseende jag vill ha. Annars får jag prova att snöra på något annat sätt. Har en plan B och en plan C med, tack gode Gud. Plan C innebär iofs att jag helt struntar i att snörningen ska likna bilden på Lucia, och snörar så att det fungerar istället.
Men allra trevligast vore det ju helt klart om plan A eller B kunde fungera.
Förutom mina snörningsproblem är jag inte riktigt säker på hur jag ska lyckas konstruera ett lagom släp (japp, ett sånt måste jag ha om jag ska sy en ordentlig adelsklänning...) och ändå ha tyg kvar till att få till vidden.
Tre meter är ju mer än nog i vanliga fall när jag syr medeltidsklänningar, men S-ärmar (som jag förresten heller aldrig har konstruerat) och släp lär dra en hel del tyg.
Detta betyder att jag och mitt rutiga block behöver bli vänner igen.
Samt att jag behöver en lösning på det inom rimlig tid. Annars får jag skippa släpet och bara göra en lite väl lång klänning. Fast det är inte lika roligt.
Jag har säkert missat att nämna nåt viktigt, som att jag tillexempel överväger att handsy åbäket och fästa fodret i sömsmånerna för hand. Bara för att jag vill. Och för att jag tror att jag kan.
Länkar var det också ja:
En fullständig GULDGRUVA om man vill sy burgundiska klänningar! Mängder av bilder med källförteckningar, praktiska tips och reflektioner:
http://cadieux.mediumaevum.com/burgundian-gown.html
En sida med en hel del bra bilder även på andra typer av klänningar från samma period:
http://www.uvm.edu/~hag/sca/15th/
Relaterade huvudbonader:
http://www.virtue.to/articles/arnolfini.html
dock verkar just den typen av klänning jag planerar burits nästan uteslutande av yngre kvinnor/flickor och att ha håret utsläppt verkar vara minst lika vanligt, om inte vanligare, än att ha något på huvudet.
Jag har förresten ett antal PDF:er om burgundiska klänningar upphittade på olika websidor. Vill man ha dem är det bara att hojta till så kan jag leta upp dem .
~*~
Tydligen har jag precis lyckats göra något mitt i natten som jag aldrig lyckas med annars, att planera och strukturera upp mina idéer och tankar inför ett stort projekt.
Det känns riktigt bra :)
